NJA 1995 s. 84

Bestämmelsen om olaga intrång har ansetts inte vara tillämplig då en person, som av affärsinnehavare förbjudits att besöka hans affärslokal, trots förbudet gått in i lokalen.

Karlskoga TR

Allmän åklagare yrkade vid Karlskoga TR ansvar å P.T., född 1966, - förutom för bedrägeri, stöld enligt fyra skilda åtalspunkter, snatteri, skadegörelse och olovlig körning, grovt brott, enligt två skilda åtalspunkter - enligt 4 kap 6 § 2 st BrB för olaga intrång under påstående att P.T. vid sammanlagt sex tillfällen d 8, 9, 10, 20, 21 och 22 mars 1993 olovligen inträngt i butiken Frödingshallen i Karlskoga, varvid han vid tillfället d 21 mars också med tillägnelseuppsåt tagit varor värda sammanlagt 28 kr 80 öre, samt att P.T. d 3 april 1993 olovligen inträngt i butiken Skrantahallen vid Skrantahöjdstorget i Karlskoga.

Domskäl

TR:n (nämndemännen Gerdin och Johansson) anförde i dom d 30 juni 1993, såvitt åtalspunkterna om olaga intrång är i fråga:

Domskäl.

Straff för olaga intrång kan enligt 4 kap 6 § 2 st BrB ådömas den som olovligen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe. Av lagens förarbeten framgår att därmed avsetts främst att bereda skydd för lokaliteter där människor arbetar eller eljest vistas. Visserligen är ett snabbköp - varom i målet är fråga - arbetsplats för den anställde men det är främst en lokal som är öppen för allmänheten.

Enligt TR:ns mening kan inte stadgandet om olaga intrång ges den tolkningen att därmed avsetts att skydda affärslokaler dit allmänheten har fritt tillträde. Det vore betänkligt att utan otvetydigt stöd av lag bereda möjlighet till ett - må vara tidsbegränsat - generellt straff sanktionerat förbud att besöka en sådan lokal. Åtalet skall därför ogillas i dessa delar.

Domslut

Domslut. I ansvarsfrågan ogillade TR:n åtalet för olaga intrång men dömde P.T. jämlikt 8 kap 1 och 2 §§, 9 kap 1 § och 12 kap 1 § BrB samt 3 § 1 st 2 trafikbrottslagen (1951:649) för stöld, snatteri, bedrägeri, skadegörelse och olovlig körning, grovt brott, till fängelse 10 månader.

TR:ns ordförande rådmannen Florby, med vilken nämndemannen Lekberg förenade sig, var av skiljaktig mening vad beträffar åtalen för olaga intrång och anförde: Konsumtionsföreningen Karlskoga har d 8 febr 1993 meddelat P.T. förbud att under en tid av ett år besöka bl a föreningens butiker. Förbudet har - såvitt nu är av intresse - följande lydelse "Med anledning av att Ni vid upprepade tillfällen uppträtt störande och på icke önskvärt sätt i varuhuset/butiken har vi beslutat att Ni ...... tills vidare är förbjuden att besöka varuhusets/butikens försäljningslokaler, restaurang eller andra lokaler. Därest Ni oaktat detta beslut ändå beträder dessa lokaler kommer det att betraktas som olaga intrång och polisanmälas". P.T. delgavs förbudet d 9 febr 1993.

Av utredningen framgår att P.T. vid de av åklagaren angivna tillfällena överträtt tillträdesförbudet genom att besöka föreningens butiker Frödingshallen respektive Skrantahallen.

Ordalydelsen i 4 kap 6 § 2 st BrB talar inte mot att stadgandet skulle vara tillämpligt beträffande affärslokaler. Ej heller talar stadgandets förarbeten häremot. Tveklöst skulle den som utan lov bereder sig tillträde till en affärslokal under icke affärstid för att exempelvis söka nattkvarter dömas för olaga intrång och detta oavsett om tillträdesförbud meddelats vederbörande eller inte. Lagrummet äger alltså tillämpning på en affärslokal som sådan.

Den fråga som härefter inställer sig är om annan bedömning skall göras när som i förevarande fall någon mot affärsidkarens vilja går in i affärslokalen under affärstid eller med andra ord om ett sådant inträngande är obehörigt i den mening som avses i det ifrågavarande lagrummet.

Vid prövningen av denna fråga är till att börja med att anmärka att varken lagrummets ordalydelse eller förarbeten ger något stöd för att inträngande av nyssnämnt slag skulle ligga utom straffbestämmelsens räckvidd. Vidare är att anmärka att en affärslokal visserligen normalt sett står öppen för allmänheten under affärstid men att en sådan lokal likväl inte är av offentligrättslig typ såsom ett kommunalkontor eller en socialförvaltning.

Tillträdesförbudet som meddelats P.T. grundar sig alltså på att han vid upprepade tillfällen uppträtt störande och på icke önskvärt sätt i konsumtionsföreningens butiker. Enligt vad som är bekant för TR:n har flera personer i Karlskoga meddelats liknande förbud och har förbuden sin grund i att dessa personer uppträtt otrevligt - oftast i berusat tillstånd - mot personal och/eller gjort sig skyldiga till butikstillgrepp vid upprepade tillfällen. Fråga är alltså inte om förbud som står i strid mot bestämmelserna i vare sig 16 kap 9 § BrB om olaga diskriminering eller i lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering.

Att en affärsidkare i princip vänder sig till envar för att få sin vara eller tjänst såld ligger i sakens natur. Emellertid kan detta förhållande rimligen inte få till följd att affärsidkaren skall behöva tåla att exempelvis en person som vid upprepade tillfällen uppträtt otrevligt mot personal eller en person som är en notorisk snattare besöker affärslokalen. Ett sådant synsätt rimmar för övrigt väl med vad lagrådet framhöll under förarbetena till stadgandet eller att det var önskvärt att skapa ett mera konsekvent skydd för lokaliteter där människor arbetar eller eljest vistas. I sammanhanget måste också beaktas att någon absolut rätt för en person att få tillträde till en affärslokal vare sig fråga är om ett s k snabbköp eller annan lokal inte finns; jämför exempelvis vissa juvelerar- och pälsbutiker som har låst ytterdörr under affärstid. Den som inte släpps in i en sådan butik torde knappast få hjälp av polis med att få tillträde till butiken och skulle tveklöst den som bereder sig tillträde till lokalen dömas för olaga intrång. Utgången torde bli densamma om någon inne i en affärslokal hindrar presumtiva kunder från att komma in i butiken och vederbörande vägrar att lämna lokalen på affärsidkarens uppmaning.

Det kan rimligen inte heller ha varit lagstiftarens mening att den som medvetet överträder ett tillträdesförbud av ifrågavarande slag inte skulle kunna dömas för olaga intrång.

Omständigheterna sammantagna leder enligt min mening inte till annan bedömning än att P.T. som han också erkänt genom sitt handlande gjort sig skyldig till olaga intrång. Att fråga är om en straffrättslig prövning föranleder inte till annat bedömande.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Göta HovR

Såväl åklagaren som P.T. överklagade TR:ns dom i Göta HovR. Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma P.T. för olaga intrång och P.T. yrkade att HovR:n skulle nedsätta fängelsestraffet. Åklagaren och P.T. bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Paulsson Nordling och Radtke, tf hovrättsassessorn Ring, referent, samt nämndemännen Ekberg och Rubemson) fastställde i dom d 4 okt 1993 - med tillämpning av 34 kap 3 § 2 st BrB - TR:ns dom.

Riksåklagaren överklagade HovR:ns dom och yrkade att P.T. skulle dömas för olaga intrång enligt de åtalspunkter där åtalet i denna del ogillats.

P.T. (offentlig försvarare advokaten L.D.) bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i inlaga till HD bl a:

Fråga är om en person som har blivit "portförbjuden" i vissa butiker. Det råder osäkerhet om hur överträdelse av ett sådant förbud skall bedömas. Av den anledningen harjag velat föra målet till HD:s prövning.

Konsumtionsföreningen Karlskoga har d 8 febr 1993 skriftligen meddelat P.T. förbud att under ett år besöka föreningens butiker. Förbudet har utfärdats med anledning av att P.T. vid upprepade tillfällen uppträtt störande vid besök där. P.T. har erinrats om att en överträdelse av förbudet skulle komma att betraktas som olaga intrång och polisanmälas. P.T. har vid sex tillfällen i mars och vid ett tillfälle i april brutit mot förbudet.

TR:ns majoritet har ogillat åtalet med motiveringen att stadgande om olaga intrång inte kan ges den tolkningen att därmed avsetts att skydda affärslokaler dit allmänheten har fritt tillträde och att det utan otvetydigt stöd av lag skulle vara betänkligt att bereda möjlighet till ett generellt straffsanktionerat förbud att besöka en sådan lokal, även om förbudet är tidsbegränsat. HovR:n har fastställt TR:ns dom.

Enligt 4 kap 6 § 2 st BrB gör sig den skyldig till olaga intrång som obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe. Olovligt inträngande i någon annans bostad straffas som hemfridsbrott enligt 4 kap 6 § 1 st. Syftet med bestämmelsen om olaga intrång är att skapa skydd för andra lokaler där människor arbetar eller annars brukar vistas. Det torde utan vidare vara klart att bestämmelsen skulle tveklöst vara att tillämpa på den som utan lov tagit sig in i en butikslokal nattetid och lagt sig att sova där.

En affärslokal får under öppettiderna i och för sig anses utgöra allmän plats enligt BrB, där i princip varje plats utomhus eller inomhus som är upplåten för eller annars frekventeras av allmänheten anses utgöra allmän plats (se 16 kap 16 § BrB). Begreppet allmän plats enligt BrB är dock mera vidsträckt än vad som t ex gäller enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617). Begreppet allmän plats enligt denna knyter an till plan- och bygglagstiftningen och omfattar i princip inte lokaler inomhus (prop 1956:143 s 52).

Enbart det förhållandet att en affärslokal utgör allmän plats enligt den vidsträckta betydelse som BrB ger detta begrepp hindrar enligt min mening inte affärsinnehavaren från att begränsa tillträdet till lokalen. Visserligen kan en begränsning av tillträdet ibland komma i konflikt med annan lagstiftning, t ex om förbudet är i strid med bestämmelserna i 16 kap 9 § BrB om olaga diskriminering, men det hindrar inte att affärsinnehavaren i andra situationer har en sådan rätt. Som påpekas i den skiljaktiga meningen i TR:n måste det t ex anses vara fullt tillåtet att innehavaren av en butik med dyrbara och stöldbegärliga varor håller ytterdörren låst och på det sättet sållar bort de kunder som han på grund av risken för brott inte vill ha in i butiken. Konsekvensen av ett tillträdesförbud torde egentligen endast vara den att lokalen helt eller delvis förlorar sin karaktär av allmän plats.

Jag menar således att den enskilde inte kan åberopa någon ovillkorlig rätt till fritt tillträde till en affärslokal ens under den tid den hålls öppen. Det är i målet inte fråga om något förbud som kan betecknas som rättsstridigt. Tillträdesförbud av det aktuella slaget används för att komma till rätta med personer som har begått upprepade snatterier eller som har uppträtt störande i lokalen. Det kan för övrigt noteras att P.T. vid ett av de tillfällen då han överträdde förbudet gjorde sig skyldig till snatteri. Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening ett förbud av detta slag tillerkännas giltighet. Den som har överträtt förbudet får därför anses obehörigen ha berett sig tillträde till lokalen och kunna dömas för olaga intrång.

Det är ostridigt att P.T. delgetts förbudet och att han trots det vid upprepade tillfällen besökt föreningens butiker. Han skall därför fällas till ansvar i enlighet med åtalet.

Förbud av det aktuella slaget berörs i BRÅ-rapporten Ökad säkerhet inom handeln (BRÅ-rapport 1989:4 s 110). Enligt vad som anförs där är erfarenheterna av förbuden goda. Det finns i rättspraxis också ett stort antal domar där vederbörande dömts för olaga intrång efter att ha meddelats tillträdesförbud. Frågan om förbudens giltighet måste således anses ha en stor praktisk betydelse.

HD beslutade d 9 juni 1994 att begränsa prövningen av målet till frågan hur P.T:s förfarande att gå in i affärslokal var att bedöma samt förklarade målet i övrigt vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fk, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I målet är utrett att P.T., trots förbud från affärsinnehavaren, gått in i de i målet aktuella affärslokalerna. P.T. har bestritt åtalet för olaga intrång under påstående att en affärslokal inte utgör sådan lokal som avses i 4 kap 6 § 2 st BrB. Den som obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, skall enligt 4 kap 6 § 2 st BrB dömas för olaga intrång. Stadgandet, som tillkom på tillskyndan av lagrådet, saknade motsvarighet i det till lagrådet remitterade departementsförslaget. Enligt lagrådet var det önskvärt, att det skapades ett mera konsekvent utformat skydd för lokaliteter där människor arbetar eller eljest brukar vistas. Lagrådet nämnde som exempel på lokaler som bör komma i åtanke - förutom enskilt arbetsrum - andra arbetsplatser, föreningslokaler och skolsalar liksom trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter. Även myndigheternas tjänsterum torde böra hänföras hit. Att nattetid olovligen intränga i en offentlig, stängd byggnad och liknande borde också enligt lagrådet kunna åtkommas med straff, oavsett att byggnaden på dagen står öppen för allmänheten. Med uttrycket annat dylikt ställe avsåg lagrådet att inbegripa exempelvis inhägnad byggnadsplats eller annan liknande, för visst ändamål inrättad plats som det var angeläget att kunna freda mot obehöriga (se prop 1962:10, s B 421 och 422). Under riksdagsbehandlingen framhöll första lagutskottet att ett krav för att straff enligt den föreslagna bestämmelsen skulle inträda var att intrånget företagits obehörigen (I LU 1962:42 s 30). Av de exempel som utskottet därvid anförde framgår, att i den mån förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätt, sedvana eller vederbörandes medgivande straffbestämmelsen ej blir tillämplig.

Mot bakgrund av vad som anförs i förarbetena och med beaktande av straffrättens legalitetsprincip kan inte stadgandet om olaga intrång tolkas på annat sätt än att det är avsett att utgöra ett skydd för lokaler och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. Med hänsyn härtill kan inte en affärslokal, dit allmänheten har fritt tillträde under dess öppethållande, anses vara en sådan lokal som åsyftas i 4 kap 6 § 2 st BrB. P.T:s förfarande att gå in i affärslokalerna är därför, som TR:n funnit, inte att bedöma som olaga intrång. Vid denna bedömning föreligger ej skäl att pröva målet i övrigt.

Domslut

Domslut. HD förklarar att P.T:s förfarande att gå in i affärslokalerna inte skall bedömas som olaga intrång.

HD prövar inte målet i övrigt. HovR:ns dom skall därför stå fast.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Lind, Nyström, referent, och Thorsson) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 23 febr 1995 (nr DB 20).